Pralin undrar lite vart mamma Russin tagit vägen.

Om jag blundar och tittar igen, kanske hon finns där…

Nä, hon är borta.

Hur ont gjorde det inte i hjärtat, när vi i går skulle krypa i säng efter en jobbig dag.
Pralin satt och väntade i sin bädd ett tag, innan hon gick och letade efter sin mamma.
Hon har ju alltid sovit med mamma Russin. men hon hittade inte henne någonstans.
Till slut kom Semlan och kröp ner bredvid Pralin och då somnade de gott.

Semlan kollar om hon kan hitta Russin ute.

Ingenstans finns hon.

Inte här uppe heller.

Jag hjälper dig att titta, säger Semlan.

Jag tror att mamma Russin finns uppe bland molnen,
där hon viftar på svansen och tittar ner på oss, säger Pralin.

Vi som finns kvar här på jorden, vi får försöka att göra det bästa
av vår tid här.
T.ex. passa på att springa på skaren när den håller.

Eller bli jagad av två stycken boxrar…

Eller dela på en lång fin pinne.

Jaga varandra bland mossa och ris.

Stolt bära pinnen själv.

Eller bara njuta av dagen och nuet.
Vi vet inte vad som väntar oss, och därför måste vi
passa på att ta vara på dagarna.

Idag är en ganska bra dag, trots allt.
Oron, ängslan och ovisshet tär otroligt mycket.
En isande kall känsla.
Dagarna går och man ser de hjälplöst försvinna.
Att komma till ett beslut, ett beslut som ingen skulle behöva ta.
Då är det skönt att ha en veterinär som man litar på, och som
kan ge en styrka att avgöra vad som är bäst.
För Russin fanns det inget alternativ,hon försämrades fort, och visst
hade hon kanske kunnat finnas kvar ett par dagar, kanske någon vecka till,
men för vems skull? Inte för hennes egen i alla fall.
Och aldrig vill jag vara så egoistisk att hon ska behöva lida för att
jag är för feg för att ta beslutet.
– Du måste fara med henne, sa Russins bästa extra matte.
Och ja, jag visste att jag måste fara…

Idag hade Russin en ovanligt bra dag. Hon var piggare än hon varit över helgen.
Kanske kände hon på sig att det var hennes sista dag. Men det gjorde
att vi kunde göra det till en riktigt underbar dag.

Ögon som litar på mig, ända in i döden.

På dagens skogspromenad passar Russin på att lapa sol!

Och äta lite snö, smakar gott.

Hon tycker jag är lite konstig som bara gråter…
Men säger hon, ser du inte att jag är klar att gå vidare.
Det är bara några små saker jag ska göra först,

Sola lite med bästa Cookie.

Hoppa upp på stenen och kanske få en köttbulle!

Passa på att posera med barn och barnbarn

Bita lite i en pinne.

Leta köttbullar i godisträdet.
Det är inte alla som har ett godisträd i sin skog.

Intagit position för att fånga godis som kastas.

Fundera på livet som varit.

Försöka förstå vad som väntar.

Så, då är jag klar att gå vidare.

Hej då matte!
Och alla andra som finns kvar i det som kallas livet.
Jag har gått över regnbågsbron, och där kommer jag att träffa
de andra som redan finns där. Mamma Oliwia, pappa Picasso, Corint, Randiga Rutan,
och många fler.

Jag kommer att få det bra.

Hej då älskade Russin!
Gå försiktigt. Se till att du kommer fram ordentligt.
Du kommer att bli frisk och stark igen.
Jag tror det finns fullt av godisträd där på andra sidan bron.
Med massor av köttbullar, hur mycket som helst!
Och pizzakanter, det är jag alldeles säker på.
Vi älskar dig så otroligt mycket!

Jag tror att du kommit fram till ljuset nu.
Tack  underbara Russin för allt du gett oss.
Du var en unik varelse, som lämnat kvar avkommor som finns
för att glädja så många människor och andra hundar.
Du var en glädjespridare och för många trygghet.
En klok hund.
Vi kommer alltid att sakna dig.
Det var med dig som allt började.

Du har för alltid lämnat tassavtryck i våra hjärtan.

Russin, du fattas oss!!!

Jag vet inte om det är så att våren kommit, men helgen har
haft underbart väder. Strålande sol och vindstilla.
Jag jobbade naturligtvis hela dagen så det gäller att ta vara på soltimmarna.
Vad är inte bättre än att grilla ute ?
Korvburgare, det är mums.

Glad och lycklig !?

Eller bara dryg? Fråga Pralin!

Cookie kollar på, vill nog gärna busa hon med.

Vill ingen leka med mig, så får jag väl leka med mig själv.