Pralin undrar lite vart mamma Russin tagit vägen.

Om jag blundar och tittar igen, kanske hon finns där…

Nä, hon är borta.

Hur ont gjorde det inte i hjärtat, när vi i går skulle krypa i säng efter en jobbig dag.
Pralin satt och väntade i sin bädd ett tag, innan hon gick och letade efter sin mamma.
Hon har ju alltid sovit med mamma Russin. men hon hittade inte henne någonstans.
Till slut kom Semlan och kröp ner bredvid Pralin och då somnade de gott.

Semlan kollar om hon kan hitta Russin ute.

Ingenstans finns hon.

Inte här uppe heller.

Jag hjälper dig att titta, säger Semlan.

Jag tror att mamma Russin finns uppe bland molnen,
där hon viftar på svansen och tittar ner på oss, säger Pralin.

Vi som finns kvar här på jorden, vi får försöka att göra det bästa
av vår tid här.
T.ex. passa på att springa på skaren när den håller.

Eller bli jagad av två stycken boxrar…

Eller dela på en lång fin pinne.

Jaga varandra bland mossa och ris.

Stolt bära pinnen själv.

Eller bara njuta av dagen och nuet.
Vi vet inte vad som väntar oss, och därför måste vi
passa på att ta vara på dagarna.

Idag är en ganska bra dag, trots allt.
Oron, ängslan och ovisshet tär otroligt mycket.
En isande kall känsla.
Dagarna går och man ser de hjälplöst försvinna.
Att komma till ett beslut, ett beslut som ingen skulle behöva ta.
Då är det skönt att ha en veterinär som man litar på, och som
kan ge en styrka att avgöra vad som är bäst.
För Russin fanns det inget alternativ,hon försämrades fort, och visst
hade hon kanske kunnat finnas kvar ett par dagar, kanske någon vecka till,
men för vems skull? Inte för hennes egen i alla fall.
Och aldrig vill jag vara så egoistisk att hon ska behöva lida för att
jag är för feg för att ta beslutet.
– Du måste fara med henne, sa Russins bästa extra matte.
Och ja, jag visste att jag måste fara…